Svar på Gåtfulla sagor del 7

Så här gick det till:

Tjuven var så rädd att tuppen verkligen skulle gala att han inte hade rört vid kitteln. Hans händer var de enda, som var utan sot från kittelns botten.

Gåtfulla sagor del 8

Aldrig sett, aldrig hört

Under forntiden utmanade många kungar varandra med gåtor istället för att kriga. När kung Lycurgus av Babylon hade löst gåtan som egyptiske kungen Nactanabo hade sänt till honom ville han i sin tur utmana Nactanabo. För att vara säker på att vinna tävlingen skickade kung Lycurgus, den klokaste man han kände, Aisopos, fabeldiktare och före detta slav. Aisopos överlistade snabbt kung Nactanabo, men kungen gav inte upp så lätt. Han ville till varje pris besegra Aisopos, så attt han kunde skicka hem honom vanärad och utan ersättning till kung Lycurgus.

-          Om du kan ge mig något som jag aldrig har sett eller hört talas om, så ska jag skicka ett tusen silvermynt som ersättning till din kung, sa Nactanabo till Aisopos. Men om du misslyckas måste du erkänna dig själv och din kung besegrade.

Aisopos bad att få tre dagar på sig för att finna något så sällsynt att kungen aldrig sett det eller ens hört talas om det. Kung Nactanabo gick med på det. Han visste att Aisopos än kom med, så behövde han bara säga att han redan sett det. Hans rådgivare fick order att säga samma sak. Efter tre dagar kom Aisopos till kung Nactanabo och räckte honom ett litet papper. Precis som Aisopos planerat sa kunden och alla hans rådgivare:

-          Det har vi sett förut. Vi vet vad det betyder. Du har misslyckats.

-          Jaha” Men då tar jag i alla fall med mig de tusen silvermynten till min kung, sa Aisopos.

-          Nej! Sa kung Nactanabo när han läst vad som stod på papperet. Jag har aldrig sett det här papperet förut.

-          Ja i så fall har jag klarat provet och tar med mig heder emot ett tusen silvermynt till min kung, sa Aisopos.

Varken kund Nactanabo eller hans rådgivare kunde protestera. Om kunden sa att han hade sett papperet blev han tvungen att betala kung Lucurgus ett tusen silvermynt. Och om han sa att han inte hade sett papperet måste han ändå betala ett tusen silvermynt till kung Lycurgus. Vad hade Aisopos skrivit på papperet?

Svar på Gåtfulla sagor del 6

Så här gick det till:

Advokaten gick bort och blåste ut stearinljuset. Nu skulle det vara för evigt. Han hade sagt ”så länge den lilla ljusstumpen fanns kvar”, inte ”så länge stearinljuset brinner”.

Gåtfulla sagor del 7

Galande kittlar

En gång för många år sedan tog en resepredikant in på ett värdshus ute på landet. Han hade just somnat när folk kom till värdshuset för att spela och dricka. Det dröjde inte länge förrän man bråkade om pengar som hade försvunnit och alla gapade och skrek allt vad de orkade. Då resepredikanten hörde bråket steg han upp för att se vad som hade hänt. Han sa att om de bara lugnade ned sig och gav honom lite hjälp skulle han klara upp alltsammans.

Han lät dem hämta en tupp och en stor kittel från eldstaden. Sedan han stjälpt grytan över tuppen och täckt över eldstaden släckte han alla ljusen och lamporna.

-          Tuppar man täckt över fångar alltid tjuven, sa resepredikanten. Nu vill jag att alla går fram och rör vid kitteln. När tjuven lägger sin hand på den kommer tuppen att gala och då griper jag snabbt tjuven.

I mörkret gick alla långsamt fram för att röra vid kitteln, men tuppen gol inte en enda gång.

-          Det var tråkigt, sa resepredikanten. Måste vara en klen tupp. Tänd lamporna och ljusen och rör om i elden.

Då det blev ljust i rummet visste resepredikanten vem som tagit pengarna. Hur kunde han veta det?

Svar på Gåtfulla sagor del 4

Så här gick det till:

Eldflugan flög och satte sig på den ena apnäsan efter den andra. När aporna försökte träffa honom slog de istället till varandra.

Gåtfulla sagor del 5

Grodan

En sommardag för länge sedan ville en groda uppleva något spännande. Då han fann en trähink fylld med färsk grädde log han för sig själv och hoppade i. Det kändes härligt, så svalt och mjukt mot huden. Han lekte, plaskade och simmade åt vänster och sedan åt höger.

Efter en stund så ville han gå hem och berätta för alla vad han hade gjort. Men han kunde inte ta sig ur hinken. Den var så djup att han inte nådde botten för att ta sats upp genom grädden. Det fanns inga stenar eller stockar som han hade i sin damm. Och hinkens sidor var för hala att klättra uppför. Han var i en fälla. Nu måste han fortsätta att simma, om han inte ville drunkna. Grodan stod inte ut med tanken på att drunkna, speciellt inte i grädde. Han simmade runt, runt, runt, tills han inte orkade röra benen.

Det är meningslöst, tänkte han. Lika bra att ge upp med en gång. Han simmade till hinkens mitt och började sjunka. Men så fort grädden nådde upp till munnen sa han: - Nej! Och så började han simma igen.

Efter en stund var han åter igen för trött för att röra benen. Han simmade till mitten och började sjunka. Men när grädden nådde över huvudet sa han en gång till: -Nej! Och började simma igen. När detta hände för femte gången sjönk han bara lite grann, innan han kände något under fötterna. Det var mjukt och halt, men han kunde ändå stå på det.

Grodan tog sats och hoppade ut ur hinken och tillbaka till sina vänner så for han kunde. Då han talade om för dem vad som hade hänt ville de veta hur han lyckats ta sig ut. Men det visste inte grodan. Vet du?

Svar på Gåtfulla sagor del 3

Så här gick det till:

Han köpte en vattenmelon. Fruktköttet gick att äta, saften att dricka, skalet fick kon att äta och kärnorna kunde planteras i trädgården.

Gåtfulla sagor del 4

Eldflugan och aporna

En kväll i djungeln lyste det intensivt om Eldflugan, som flög i cirklar runt Apans huvud.

-          Flyg hem! Skrek Apan och skrattade. Du borde inte vara ute om kvällen om du är rädd för mörkret.

Eldflugan sa att han inte var rädd, men Apan fortsatte:

-          Du är så rädd för mörkret att du alltid måste ha ett ljus med dig.

Eldflugan försökte att förklara att alla eldflugor lyste, men Apan sa att det bara bevisade att alla eldflugor var rädda för mörkret.

-          Jag kan bevisa att jag inte är rädd för någonting, sa Eldflugan. Kom hem till mig imorgon, så ska vi ha en tävling!

Apan skrattade ännu högre, för det lät dumt att han skulle tävla med en liten eldfluga.

-          Jag kan klämma sönder dig med mina två fingrar. Bäst att du samlar ihop alla dina vänner och släktingar, för du behöver all hjälp du kan få.

-          Du borde kanske istället ta med dina vänner, sa Eldflugan utmanande. Om du vågar komma förstås.

Nyheten om tävlingen spreds sig snabbt. Nästa kväll väntade alla utanför Eldflugans hus. Apan kom, log och sa:

-          Jag är beredd att göra mos utav dig. Han höll en stor träklubba över axeln. Och jag gjorde som du sa. Jag tog med några vänner om jag skulle behöva hjälp med att besegra lilla dig.

Apan pekade mot stigen. Där syntes nittionio apor med var sin stor träklubba. Nu stod ett hundra apor med ett hundra klubbor mot en liten eldfluga. En fågel ropade:

-          Klara…. Färdiga…. Gå!

Alla aporna lyfte sina klubbor och började gå mot Eldflugan. Kampen var våldsam, men mot slutet av kvällen låg alla aporna på marken och Eldflugan hade segrat. Hur hade det gått till?

Svar på Gåtfulla sagor del 2

Så här gick det till:

Fem plus fem blir tio räknade hjorten. Kungen hade inte sagt till hur de skulle räkna till tio.

Gåtfulla sagor del 3

Allt för en slant

Det bodde en gång en rik köpman i Kashmir. Han hade en son som var lika lat som han var dum. Vad köpmannen än sa gjorde hans son tvärtom. Om han överhuvudtaget gjorde något alls. Till sist hade köpmannen fått nog.

-          Jag vill att du ska gå till marknaden, sa han till sin son. Där ska du köpa något vi kan äta, något vi kan dricka, något vår ko kan äta och något vi kan plantera i trädgården. Och den här slanten ska räcka till allt. Klarar du det kan du komma tillbaka. Men annars ska du inte komma hem igen.

På väg till marknaden började pojken att gråta. Det var ju helt omöjligt att köpa alla dessa saker för slanten hans far hade gett honom. Nu kunde han aldrig mer gå hem. Han grät så högt att en flicka som arbetade ute på fältet frågade varför han var så ledsen. Då han berättade vad fadern sagt och allt han skulle köpa för en enda liten peng log flickan och sa att han inte alls behövde vara orolig. Det var inte alls svårt att uppfylla faderns önskan och hon berättade hur han skulle göra. Den kvällen gick pojken glatt leende hem med något att äta, något att dricka, något kon kunde äta och något att plantera i trädgården. Hans far blev mycket förvånad och imponerad. Hur gjorde pojken? 

Svaret på Gåtfulla sagor del 1:

Så här gick det till:

Deras farfar sa åt dem att samla snö och göra en ramp upp till den största snöbollen. Deras andra snöboll var för tung för att lyfta, men det gick att rulla upp den. Sedan de gjort snörampen ännu högre och rullat upp den tredje snöbollen tog de bort rampen. Och där stod snöbollen.

Gåtfulla sagor del 2

Den nye prinsen

Kung Leopard behövde en arvinge till kunga kronan, men han hade inga söner. Därför utlyste han en tävling och vinnaren skulle bli prins.

- Den som kan kasta upp det här spjutet i luften, medan han dansar, och hinner räkna till tio innan han fångar det blir min son och prins, tillkännagav han.

Alla djuren ville förstås gärna försöka. Det verkade ju så lätt. Elefanten krävde att få tävla först. Han dansade klumpigt och hade bara hunnit till fyra då spjutet föll  till marken. Oxen var nummer två. Hans dans var lite bättre och han kastade spjutet något högre, men det slog i marken innan han hann räkna till fem. ingen hann räkna till tio innan spjutet slog i marken.

Då den lilla hjorten sa att han ville försöka skrattade alla.

- Regler är regler! sa kungen. alla här ska ha en chans. Den lilla hjorten tog spjutet och hans dans var vig och elegant. Medan han dansade kastade han upp spjutet och räknade lätt till tio innan han fångade det. Samma dag blev han prins. Hur kunde den lilla hjorten lyckas när de större, starkare djuren misslyckades?

Gåtfulla sagor del 1

Snögubben

Den var en gång tre bröder som beslöt att göra den största snögubben deras by någonsin sett. Alla tre gjorde sina snögubbar större och större. Tillsist var snöbollarna så stora att de måste hjälpas åt att rulla dem. Då de inte kunde rulla den största längre så slutade de.

Bröderna försökte lyfta upp den andra snöbollen ovanpå den första, men de hade gjort snöbollarna så stora att de inte orkade lyfta dem. När deras farfar kom hem stod de och skrapade bort snö för att göra dem mindre.

- Är det inte lite bakvänt? Frågade han. Då de förklarade sitt problem sa deras farfar:

- Ni behöver inte mindre snö utan mer. Och så sa han vad de skulle göra.

När de skulle äta middag var pojkarna klara med den största snögubbe deras by någonsin sett. den var lika hög som alla tre pojkarna, sittandes på varandras axlar. Hur hade de gjort?