Igår hade jag en down dag. Mina tankar gick och jag grävde ned mig totalt. Fick inget gjort. Fick panik. Men gjorde ändå inget sen kunde jag inte sova.. Hela dagen igår gick åt fanders. 

Ja inte hela, jag var på Basgruppsmöte med min basgrupp, men den försov jag mig till. Kanske var det de den utlösande faktiorn. Jag vet inte.. Just nu så försöker jag ta mig tillbaka. Min kropp är helt slut efter känslokaoset igår. 

idag hade jag massor att göra, men jag har dragit ned på den listan. Bättre att göra något än inget alls. Så känner jag just nu.. Så måste jag göra detta? Nope, då struntar jag i det. Så resonerar jag..

Så idag har jag hunnit att läsa ett kapitel ur en bok, plockat undan saker i lägenheten samt sopat, så nu har jag kvar att dammsuga och tvätta golven. Hinner jag ska jag även ta fönstren samt baka. (Ja baka måste jag göra iaf, men jag ska tvätta sen och då kanske de är bättre att börja med det sen).

Sen har jag gjort en massa småsaker som det inte ens är lönt att ta upp, men det känns som om man är på g nu iaf. Så nu ska jag fortsätta innan min ork tar slut helt. 

jag har funderat igen.. hahaha

Om man nu ska göra en nystart (tillexempel så som jag har sagt att jag ska göra ett X antal gånger) så varför gör man sig inte av med en massa saker? Varför känner man sig så "illa" tvungen att behålla en massa "skräp" som samlar bara damm? Varför inte rensa gareoroben så att säga så att man kan känna sig lättare. Rensa ryggsäcken.

Jag känner att jag måste börja rensa ut skit ur min gardeorob. Starta om mitt liv. eller ska jag säga starta mitt liv. Jag vill börja leva igen. Vill se världen igenom nya fräscha ögon. Jag vill så j*vla mycket och vet inte i vilken ände jag ska börja därför sitter man månad in och månad ut i samma gamla ekorrhjul. Jag vill börja om, börja om och få tillbaka den gamla Mia, den levnadsglade som såg positift (host) på det mesta. Som kände att hon levde och gjorde det hon ville. Inte levde igenom andra. Orkade och framför allt mådde bra. Vart tog hon vägen? Hur ska jag hitta tillbaka  henne igen.. Jag strök tillbaka, för egentligen vill jag inte tillbaka. Jag vill vidare, jag vill vidare till nästa etapp i mitt liv. Jag vill uppleva saker. Jag vill och jag kan om jag vågar "hoppa". Men varför ska de vara så svårt att ta steget? Att ta tag i sitt liv? För att man är bekväm med sitt eget liv? För att man är rädd för förändringar? För? Varför? jag vill veta!

Vissa saker har jag börjat att prioritera i mitt liv som förut jag knysslade med, som att jag virkar och stickar. Jag vet inte hur många gånger som jag har blivit kallad för gamla kärring/tant och så vidare. Men jag känner att jag ska inte ta åt mig. Jag ska vara stolt! Sträcka på ryggen och bara le. För jag vet..  Jag vet. Detta är mitt liv, mina villkor och mitt sätt helt enkelt. Jag vill och därför gör jag det. Det är mitt sätt att varva ned. Andra använder olika sätt till att varva ned och jag har mitt. Jag är unik eller inte. jag bryr mig inte. Jag tycker det är kul så ta mig som jag är eller gå åt ett annat håll för jag har inte tid eller ork med dig. Så enkelt är det.