Detta med att diskutera vissa saker på kommando är verkligen inte min grej känner jag. Jag vill gärna sväva ut ifrån exakt det som ska diskuteras. Kanske är det för att jag får en ny tanke som låter bättre i mitt huvud och vill då ta upp denna direkt. Det vet jag inte. Men jag kan säga att min huvud är helt slutkörd idag efter att ha diskuterat så mycket idag, och att försöka få ned några ord är extremt svårt. Eller ja om jag ska diskutera något som kanske låter vettigt i mitt huvud (som exempelvis här, då jag har en diskussion med mig sj om att diskutera) så går det ju bra då jag bara skriver som sagt de jag har i huvudet. Men att hålla mig till en tanke ur en synvikel som ska beskrivas.. då säger jag bara HJÄLP mig. Hahha.. 

jag vet inte om jag är en känslomänniska eller vad de heter som låter mina känslor styra hur jag tänker och att det är på grund av detta som det är svårt. jag vet inte, och tyvärr har jag inte långtid på mig att ta reda på det eller fundera ut det heller då denna J**VLA uppsats ska vara inlämnas den andra januari senast klockan tolv. Hur nu de ska gå till känner jag i skrivande stund. Mitt fokus ligger tyvärr inte just nu på det som ska diskuteras utan just nu kan jag verkligen inte fokusera på något. Det kanske märks i hur jag skriver detta inlägg med. Jag kan verkligen INTE, hur mycket jag än försökt, tänka just nu och fokusera. Allt annat ploppar upp i mitt huvud just nu. Som exempelvis att jag skulle behöva semester just nu och slippa tänka överhuvudtaget typ..

Strunt samma. Nu har jag iallafall fått skriva av mig lite. Dags att återgå till min och min kompis underbara (host) uppsats.. *Suck* Ja just nu är den inte så underbar eftersom vi inte riktigt får ihop den. Men vi har iaf fått bra kommentarer ifrån får handledare. Det är iaf något positivt :D

Det  har varit en lång resa till att bli den jag är idag och jag vet om att resan är långt ifrån över. Jag har knappt kommit halvvägs till att bli den person som jag vill bli. Men jag är på god väg och det är tack vare all den stöd som jag har fått ifrån nära och kära. (ingen nämnd ingen glömd)

Sen har jag arbetat hårt med mig själv. Att tillåta mig att misslyckats men ändå gå vidare och att ta det i den takt som jag behöver har varit en del utav de nykelorden som jag har lärt mig under resans gång. 

Denna person som jag en gång var kommer jag aldrig att bli igen och det vill jag heller inte. Jag vill utvecklas mer både på det personliga planet men även i min framtida yrkesroll och även som mamma. Som person överlag är det okej att misslyckas. Jag vet nu vad som är viktigast i livet och vad jag tycker om saker och ting. Jag har en åsikt och även om inte andra tycker lika dant så är det helt okej. Jag är jag och så är det bara. Tycker du inte om mig? Fine, de är lugnt med mig, men då ställer jag bara frågan: Varför umgås du med mig då? (Nu syftar jag inte på någon speciell utan det är mest att jag har sagt detta i åratal, men det är inte förrän nu som jag verkligen lever som jag lär typ)

Jag har även insett att jag är faktiskt vacker på mitt sätt, jag är glad. Jag kan tillåta mig att vara glad utav att få skuldkänslor över att jag inte saknar mina föräldrar mer än vad jag gör. Visst så har jag fortfarande mina dagar då sorgen överbemmanar allt och jag i princip lamslås. Men dessa dagar kommer allt mer sällan nu och det går mer och mer tid mellan det. Jag kommer alltid att sakna dem, men jag vill minnas dem med glädje och inte med sorg. och för att hedra dom så vill jag kunna göra mitt bästa. Det är lixom allt jag kan göra. inget mer. och jag vet om att de är stolta över mig. Jag klarar mig, jag gör det som jag vill och jag börjar planera min framtid. Det känns underbart. 

Denna person är mycket starkare, gladare och mer harmoniskt än vad hon tidigare har varit, eftersom hon nu vet vad som är viktigt i livet. Att skratta och glädjas betyder inte att mina föräldrar var oviktiga utan det handlar mer om att hylla livet och hylla dem medan de levde, inte att sörja deras bortgång. 

Hade en sån mardröm inatt att jag vaknade 3 ggr. Snacka om att jag är/var totalt slö idag. Men ändå drar jag mig för att lägga mig på grund utav mardrömmen. Den var hemskt och jag vet inte vad den ville säga mig. Men det känns som om den handlar om mitt liv.. och oftast är ju de så att drömmarna speglar våra liv och våra tankar. och ibland så kan mardrömmen slå in.. Inte för att jag tror att just denna kommer att slå in ordagrant eller hur man nu ska säga, men innebörden kanske slår in och de gör mig rädd eftersom jag inte vill hamna i den situationen.. :/

Men nu ska jag iaf dra mig i sängen och hoppas på att den inte återkommer.. 

Ibland så stirrar jag bara ut ur ett fönster och funderar.. Kalla mig konstig men då står jag för de.. tittar ut genom förstret och låter mitt hjärna och tankar få vandra fritt. Ibland så kan ja fundera på om de personer i bilarna som susar förbi. Vad tänker de på? Hur se deras liv ut? Finns de något som de har gjort som de ångrar? Lever de det liv som de ville när de var mindre? Eller har de fått kompromissa men ändå lever lyckliga? Stressade? Vart är de på väg? Hem? Står de vid ett vägval i livet och måste välja väg? Eller kör de på utan att fundera över vilken väg de tar? Omgivningen?

Ibland så är livet suddigt och ibland så känns det som om man ser de knivskarp. Hur man vill ha de i livet och ibland så ser man framtiden som ett oskrivet blad. Hur man vill ha de.. Är de så man vill leva eller är man en biprodukt av hur samhället vill att man ska leva? Hur ofta ser man inte hur familjen ska vara i olika annonser eller familjer? Allt som de verkar som är att människan söker efter sitt livs kärlek och när man har hittat den så verkar livet vara komplett? Jag har alltid funderat på om livet är slut då? Har man hittat kärleken så är livets utmaning slut? Eller är de då som man börjar att leva? Hur vet man? Vad händer om man har hittat sitt livs kärlek men sen förlorar den? Är livet slut då? Eller om man aldrig hittat kärleken? Är man då dömd till att alltid vara olycklig? Kan man ändra sitt liv så att man lever som man vill?

Jag tror på ödet. Att de är redan ödesbestämt vad man ska uppnå i sitt liv, men att man kan ändra ödet genom de olika vägar som livet erbjuder. Allt är inte svart/vitt. Man kan leva livet i en gråzon och ändå vara lycklig. Allt handlar om att man ska vara nöjd med de val man väljer. Är man osäker och tvivlar så är de att ändra sig igen. Man blir bara en erfarenhet rikare. Vad vill du? Vad vill du uppnå? Vad vill du  kunna lämna för märke kvar här på jorden när du lämnar den? Att vara rikast eller att ha omtänksamma vänner? Att bara vara dig själv och på så sätt förändra världen för dina vänner? Vad är vad du väljer.

Det kan handla om sådant simpelt som att bara le när du möter någon i affären. eller mot kassörskan. Det kan betyda mycket för den enskilda personen även fast du inte känner den. Att bli uppskattad eller helt enkelt att bli sett är stort för många. Jag kan bara se till mig sj. Omvända roller... Om jag kommer och ska betala i en kassa och kassörskan är sur och tvär så blir hela min dag de och jag känner mig nere och så vidare.. Ler bara den kassörskan mot mig så blir jag glad och jag ler. de kanske slutar med att jag ler mot andra personer och på så sätt lyfter deras vardag. Denna gråzon blir då mer vitt. Man blir glad. 

Tänk på detta nästa gång ni tar bussen eller ska handla. Ett leende gör stor skillnad. ;)