Ishockey. En ishockeymålvakt dog. En stad grät i flera veckor. I dag är det ett år sedan Stefan Liv och hans lagkamrater omkom i flygolyckan i Ryssland. I dag kommer Jönköping minnas och gråta igen.
– Det är för att inget av lagen har gjort mål.

Så svarade Stefan Liv en gång när han i en pausintervju fick frågan varför det stod 0-0 efter första perioden.

När han några år tidigare hade brutit armen, precis när hans karriär var på väg att rusa i höjden, konstaterade han (som om det vore så självklart):
– Det känns inte bra, nu kan jag ju inte bowla på ett tag.

Det var inte bara Stefan Livs enkelhet som fick staden att småle ibland. I Jönköping cirkulerade historier om Stefan Liv. Liv-historierna.
Jag vet inte om allt som sades om den förvirrade hockeymålvakten var sant. Men Jönköping log och skrattade när man hörde hur han kört åt vänster i en rondell på sin uppkörning, och att han glömde fjärrkontrollen i kylskåpet i flera månader.

Jönköping älskade Stefan Liv. Och Stefan Liv älskade Jönköping.
Den 7 september för ett år sedan utplånades ett helt ishockeylag. Stefan Liv var en av de omkomna.

En stad klädde sig i svart och sörjde en person som de flesta inte ens kände. Stefan Liv formade Jönköpings befolkning till en enda person. En som hade en levande relation med ishockeymålvakten. Jag är övertygad om att Stefan Livs sätt att vara skänkte glädje till Jönköpingsborna. Till de välbärgade i villaområdet Bymarken, och till dem som spenderar sina dagar i rus vid Juneportens bushållplats. Liv gav Jönköping liv.

Några dagar efter olyckan ordnade HV 71 en minnesceremoni i ishockeyarenan. Drygt 7000 personer "tittade på" när anhöriga stod nere på isen och grät. En av Stefan Livs två små söner såg det stora porträttet på sin döde far mitt i arenan. I tystnaden pekade han och sa: Pappa!
Skulle samma kollektiva sorgearbete kunna utspela sig i någon annan svensk stad? Jag vet inte, men jag tror inte det. För Jönköping har ishockeyn betytt så otroligt mycket. Ända sedan klubben bildades som ett resultat av flera småklubbars sammanslagningar under 70-talet, då folk lämnade fotbollsvallen och fyllde gamla Rosenlundshallen för att titta på "Håve", via det glada 80-talet när klubben etablerade sig i ishockeyns finrum, 90-talet som fylldes av slutspelsjakt och det där oväntade guldet 1995. Och 2000-talet när klubben blev en stormakt i svensk ishockey.

HV 71 har i över 40 år varit samtalsämnet nummer ett under arbetsplatsernas kafferaster.
Stefan Liv blev liksom den levande symbolen för allt det viktiga.
I dag släpper Jönköpingsborna upp thailyktor mot himlen för att minnas sin förvirrade hockeymålvakt, livsmedelsbutikerna har sålt dem i flera veckor. Jönköpings flygplats stänger under en timme.