Jag och Sassa satt och pratade om killar (fråga mig inte hur vi kom in på just denna diskussion) på vägen hem ifrån skolan.. och kalla mig ytlig eller vad du vill, men detta är iallafall mina åsikter.

De som säger att utseendet INTE spelar någon roll har fel tycker jag och rätta mig om jag har fel efter du har läst mina argumentationer. :P 

Jag har vridit och vänt på detta hur många gånger som helst och jag har kommit fram till att utseendet spelar roll. De är utseendet som gör att du tar första kontakten, men visserligen faller du sedan för insidan. Men det måste ju ändå finnas en fysiskt attraktion för att du ska falla för killen ändå. Alltså så måste han vara snygg i dina ögon. Visst kan du vara kompis med en kille och sen falla för honom. men oftast så beror det på att du själv som person har förändrats och du tycker inte längre att exempelvis "badboys" är snygga utan du tänder mer på "svärmorsdrömmen". Men då återkommer vi till detta med att det måste finnas en fysiskt attraktion, alltså utseendet måste vara snygg enligt dig. Nu tog jag ett verkligen drastisk förändring, men det var mest för att förtydliga vad jag menar. En killkompis som du har varit vän med i flera år kan "helt plötsligt" bli snygg i dina ögon. De handlar inte så mycket om att personen har ändrat sin personlighet eller utseendemässigt utan de är du som (blivit äldre kanske) fått andra kriterier för vad du söker hos din partner. 

Sen så kan det finnas snygga killar. Som bara är snygga men du känner ingen attraktion till dom. Dom är bara typ snygga. Svårt att förklara. Men jag kan försöka med ett exempel (o ja vet en som kommer att jubla nu ;)).

Vi tar Van Diesel som ett exempel.

(Bild lånad ifrån google.se)

Visst kan jag erkänna att han är snygg. Han har magrutor och verkar spela rollen som "badboy". Samhället tycker att det är så här som killar ska vara typ. Men enligt mig så är han inte "WOWsnygg". Jag börjar inte att dregla eller något över denna bild utan han är fin att titta på men lixom inget mer. (Ja nu går jag bara på utseendet)

Och för att ta någon helt annan bild: Taylor Lautner (jag jublar ;))

(Bild lånad ifrån google.se)

  Han däremot (enligt mig) har denna wowfaktor. jag har ingen anning om varför jag anser detta, med tanke på att båda har magrutor o.s.v Det kan jag inte. De enda som jag kan förklara detta med är att jag känner en fysisk attraktion med Taylor och med Diesel så känner jag mer en "njaaaa"-känsla, typ som en sån som man kanske har emot en kompis. Visst kan man tycka att ens killkompis är snygg, men de finns inget mer däremellan...

Detta "fenomen" kan man även se i äktenskap. De är de som man kallar för svacka i ett äktenskap (eller förhållande) efter en viss tid så har man "tröttnat" på partern. Han är densamma som du föll för men du har förändrats så du känner inte denna fysiska attraktion till honom mer. Det som händer då är ju att äktenskapet då blir till en skiljsmässa eller så försöker man på nytt. Man kanske dejtar igen , eller bara hittar på något nytt. Och det är det dära nya som behövs för att du ska se killen i ett nytt ljus. Se honom som du aldrig har sett förut och det kan leda till en ny fysiskt attraktion mellan er. Eller så händer det inget. (av olika anledningar men som inte jag orkar diskutera just nu.) 

Jag känner att jag kan diskutera detta i olika sorters vinklar hur länge som helst. Men just nu så känner jag att nu orkar jag inte mer. Samt att de ska ju inte bli för långt inlägg heller. man måste ju orka läsa med.. haha :P

Att ha bra självförtroende är hur du ser dig själv i förhållande till din omgivning. Hur du definitierar dig själv. Mitt självförtroende började att öka tills pappa försvann till himlen. Helt plötsligt hade jag ingen far längre (ja inte bara jag men nu pratar jag utifrån mig). Mitt självförtroende sjönk fortare än en sten till botten. Men min mamma fanns där och hjälpte mig upp på vägen igen. Sen kom nästa smäll. Då var det dags för mamma att åka tillbaka till himlen. Nu hade jag inga föräldrar. Min värld bara försvann ned i ett djupt bottenlöst hål. Mitt självförtroende var minus 0, nada, zero, ingenting....

Mitt självförtroende var beroende av mina föräldrar. Det hade jag ingenaning om att jag var så beroende av dom för att kunna känna att jag mår bra, känna att jag dög. Att kunna visa sina föräldrar att man duger, att man klarar av vissa saker stärker en så otroligt mycket. Men vad skulle jag göra nu? Vad fanns de kvar att göra? Jag hade ingen att "bevisa" att jag dög. Ingen som kunde stötta mig. Men dag för dag så öppnades mina ögon. Jag har ju syskon, barn men framför allt så har jag mig själv. Varför ska jag behöva bevisa för någon annan att jag duger? Det ska ju räcka att jag visar för mig själv att jag klarar av det. Att göra mig själv stolt genom att klara exempelvis av skolan. Visa för min dotter att man klarar av saker bara man ger sig tusan på detta. 

Men man identifierar sig väldigt mycket med personer/familj i sin omgivning och tas "en av trådarna" bort så svajar självförtroendet extremt och tas flera trådar bort så sjunker man. men det jag har lärt mig är att man måste bygga en plattform som man står stadigt på själv. Då rubbas inte den om det händer något och man har de lättare att återkomma tillbaka till livet igen. Att kunna  rannsaka sig själv är något som jag har ägnat många timmar åt de senaste året och visst blir jag inte klokare på vissa saker. Men man inser så otroligt mycket om man ställer den enkla frågan "Varför" till sig själv. Varför handlar man som man gör? Vet man inte så kanske de är dags att ta reda på detta. ja ju ska jag ju inte säga att jag är duktig på att ställa frågan och ifrågasätta mig själv hela tiden. men genom att ha gjort detta så har jag kommit underfund med en massa saker om mig själv. Och man lär sig ju så länge man lever.. ;) Eller vad säger ni?

Jag har fått några kommentarer som jag måste berätta om och det är att personer tycker att jag inspirerar dom genom att skriva inlägg. Att jag verkar vara så stark och säga vad jag tycker och tänker. Jag är inte stark, jag skriver bara vad jag tänker på just då. Samt att ibland har man väl ångrat sig om man har bloggat en gång för mycket så att säga. Men man ska ju inte ångra något. Detta är ju enbart mina tankar och åsikter och dessa KAN ju förändras under tiden ju. som exempelvis så kommer jag säkert inte att ha samma favoritlåt nästa år som jag har idag. Varför? För att jag ändrar mig sig varenda dag och får nya kunskaper och insikter om mig själv. och livet förändras varenda dag. Vem vet nästa år så kanske jag är redo för ett förhållande ;) haha.. nja kanske inte så troligt. Men hoppet finns alltid där, men först vill jag hitta mig själv och bli starkare i mig själv innan jag kan hitta någon annan att dela mitt liv med. Men sen är de ingen som säger att jag kanske hittar honom imorgon... ;)

Nu börjar jag att svamla omkring. ;) Men de som jag iaf tänkte skriva var att omgivningen drar antingen upp dig eller ned dig. Så fundera ut själv vad du vill och tycker inte omgivningen om det så vet du vilka som är dina vänner eller inte.. (Nu bortser jag ifrån olagliga saker. Vill bara förtydliga det)